2015-12-15 15:31 #0 av: burmamys

Din kompetenta katt del 1 handlar om kattens evolution och domesticering. Jag är nyfiken på hur vår tamkatt har formats ur ett evolutionärt perspektiv, med särskild nyfikenhet riktad mot Sydostasien, och vill gärna dela med mig av det jag läst.

1: Kattens evolution och domesticering

Evolutionsprocessen kan beskrivas vara ekonomisk i betydelsen att funktioner och förmågor som har stor nytta för arten förs vidare medan mindre viktiga förmågor sorteras ut, genom en process av naturligt urval av de individer som är bäst anpassade till miljön katterna lever i. Studier av mitokondrie DNA visar att vår tamkatt härstammar från minst fem ”urmödrar” av den afrikanska vildkatten, felis silvestris lybica. Så här ser den ut:

Du kan även se en kort video om du skrollar ner på denna sida:

http://www.wildcatconservation.org/wild-cats/eurasia/wildcat-felis-silvestris/african-wildcat/

Den afrikanska vildkatten lever utspridd i hela norra Afrika, från Marocko till Egypten, och neråt över hela östra delen av kontinenten. Den lever oftast ensam och föredrar bergiga områden, halvöknar och stäpplandkap, och är väl anpassad för att tåla värme och få sitt vätskebehov tillgodosett genom födan. De första kattdjuren utvecklades i Asien för c:a 11 miljoner år sedan, och spreds till Mellanöstern och Afrika för 8 miljoner år sedan. Den afrikanska vildkatten separerades från europeisk vildkatt för 173,000 år sedan, och från asiatisk vildkatt för 131,000 år sedan. Olika små och stora kattdjur har utvecklats runtom i världen, och flera av dessa kan para sig med varandra och med den afrikanska vildkatten, men de har inte haft någon märkbar betydelse i tamkattens evolution. Att det blev just den afrikanska vildkatten som domesticerades tros bero på att den tillhör de lugnare vildkatterna, som även kan acceptera att samexistera med artfränder om situationen så kräver.

Kattens domesticering

Katter domesticerades i Mellanöstern för omkring 10,000 år sedan i det område som kallas ”bördiga halvmånen” (Irak, Syrien, Libanon och Israel). När människor blev bofasta och började bruka jorden, har katter sökt sina byten i och omkring människornas sädesförråd. Eftersom den afrikanska vildkatten är ett i grunden självständigt och helst ensamlevande djur har den inte kunnat tämjas på samma sätt som vargen, och dagens katter är fortfarande mer självständiga till sin natur än dagens hundar. Katternas närvaro tolererades, och uppmuntrades ibland, eftersom de höll nere antalet skadedjur. Man har funnit små kattskulpturer i lera som är 10,000 år gamla i Syrien, Turkiet och i Israel som antyder en kulturell betydelse. På Cypern, som inte hade någon inhemsk kattpopulation, finns den äldsta begravda katten i en 9,500 år gammal grav tillsammans med en man i 30 årsåldern. Detta tyder på att katter fördes till Cypern för att hantera skadedjuren och ansågs så värdefulla att de fick följa sin ägare i döden. Spridningen av domesticerade och delvis domesticerade katter verkar följa spridningen av gnagarpopulationer som drog nytta av människornas sädesförråd, och följde på så vis spridningen av jordbrukarsamhällen över världen. Katter har domesticerats och hållits som husdjur på många håll i världen i samband med att människor börjat bruka jorden, men Egypten och Sydostasien har haft särskild betydelse för kattens domesticering.

Egypten

I Egypten finns lämningar som tyder på att katter från och med 1,600 f.Kr. bodde i människors hem och användes som offer i heliga ritualer. Sannolikt hölls katter i tempel där de avlades för att det skulle finnas ständig tillgång på offerdjur till de religiösa ceremonierna. Det finns även teckningar som visar att man jagade med hjälp av katter. Genom religionen fick katten en upphöjd status som helig, straff utmättes till den som skadade en katt, och när en katt dog sörjdes den av sina människor och mumifierades. Kattdyrkan nådde sin kulmen 450-350 f.Kr. i staden Bubastis där egyptierna tillbad kattguden Bast. Allt eftersom selektionstrycket minskade fick katterna fler färger, då kamouflage inte längre var nödvändigt, katterna blev mindre och deras muskelmassa minskade som anpassning till lugnare livsstil, kattens tunntarm blev lite längre som en anpassning för att kunna tillgodogöra sig människors matrester utan att drabbas av kroniskt inflammerad tarm, och hjärnans volym minskade något då färre instinktiva beteenden behövdes. Statyn till höger visar kattguden Bastet.

Sydostasien

De kattraser som härstammar från Sydostasien är generellt mycket sociala och aktiva, enligt dokumentation både av uppfödare och i ett flertal berättelser ända sedan de första siameserna kom till England. Antika texter och teckningar i Thailands Tamra Maew (1350-1767) och Smud khoi (1895-1910) beskriver katter som påminner om dagens siames, burma, korat och khao manee. Genetisk screening har visat att sydostasiatiska katter har utvecklats under mycket lång tid separerade från andra katter, och det finns 3,000 år gamla texter på sanskrit från Indien som beskriver dessa katter.

En teori är att den speciella färgmutation som dessa katter har som ger maskad färg och dilution gav katterna en fördel i relation till det varma klimatet men samtidigt ökade risken att bli upptäckt. De katter som sökte skydd hos människorna klarade sig bättre, men dessa katter levde inte som halvvilda gårdskatter utan fick bo med människorna i deras hem och i buddhistiska tempel. Det finns bilder som visar katternas ställning som väktare av heliga skrifter, och katterna fick mat och skydd mot att de höll efter gnagarna i templen och kring människornas bostäder. Än idag har t ex koraten en särskild ställning i Thailand, där den anses kunna rädda skörden undan torkan genom att frambringa regn.

Domesticeringen och den selektiva aveln i Sydostasien innebar alltså ett starkare selektionstryck för sociala egenskaper, jämfört med de katter som levde övervägande självständiga liv som gårdskatter. På bilderna i länken är det tydligt att siames, korat, och burma endast är några färgvarianter av samma ras:

http://www.timba.org/welcome-to-timba.html

Gener för domesticering

Idag har forskarlag identifierat de gener som förändras under domesticeringen, de flesta styr stamceller tidigt i embryots utveckling, och påverkar därför både nervsystem och utseende samtidigt. Dessa gener har medfört minskad rädsla, ökad möjlighet att lära i utbyte mot mat, ökat socialt beteende, och utseendeförändringar som minskad pigmentering och barnsligare utseende. Minskad pigmentering visar sig i vitfläckig päls, omönstrad päls, även Waardenburg syndrom som ger vit päls, blå ögon och dövhet. Det barnsligare utseendet beror på gener som kodar för kortare nos, smalare käke, mindre tänder, och mindre öron. Dessa ”domesticeringsnycklar” är gemensamma för de flesta domesticerade djur. Den selektiva avel som pågått i västvärlden sedan 1800-talet har fokuserat på utseende och på katter som är lätta att hantera, vilket medfört att många raskatter idag är mer passiva än sina föregångare, med några undantag.

 

Källförteckning:

https://en.wikipedia.org/wiki/Cat

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2267438/

https://en.wikipedia.org/wiki/African_wildcat

http://messybeast.com/cathistory.htm

http://www.wildcatconservation.org/wild-cats/eurasia/wildcat-felis-silvestris/african-wildcat/

https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Felis_silvestris_lybica#/media/File:African_Wild_Cat_(Felis_lybica)_(6559754405).jpg

http://www.genetics.org/content/197/3/795.full

http://www.nytimes.com/2007/06/29/science/29cat.html?_r=0

http://www.ancientegyptonline.co.uk/cat.html

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Egypte_louvre_058.jpg?uselang=sv

https://en.wikipedia.org/wiki/Chausie

http://www.timba.org/personality.html