Acrogaliern Graceful Diamond
I slutet av februari åkte jag till Centralstationen här i Stockholm för att möta en efterlängtad blå kille som kom med tåget från Göteborg. Att det blev en till katt redan nu beror på att märkte jag att Onyx inte klarade av att jag var borta för länge på dagarna och jag blev stressad och orolig för hennes skull. Så i november frågade Sara från Stjärnvik , om jag kunde tänka mig att ta över Diamond efter hon parat honom. Jag blev så klart eld och lågor då jag verkligen varit så sugen på en blå burma efter jag träffade Loka, hans syster, i somras.
Tiden gick långsamt och jag kunde tack och lov ägna en stor
del av mina studier på hemmaplan. Så den 22 februari kom han då äntligen, min
lille prins. Jag var jättenervös och frågade runt lite, framför allt bland mina
vänner som tagit många vuxna katter från katthem. Tänk om de inte accepterar
varandra? Jag visste att Diamond var väldigt hanig. Tänk om han skulle bita min
bruna principessa, min ögonsten och mitt allt? Tänk, vad man kan vara
dramatisk. Det har ni kanske märkt tidigare.
Väl hemma hade jag stängt in Onyx i mitt sovrum. Där fanns även hennes mat och kisslåda, så när vi kom hem fick han ta den tid han behövde och det behövde han. Det tog en bra stund innan han vågade sig ut ur buren. Han gick först till lådan i badrummet, nosade och slängde sig ner på rygg i den och gned in sig, eller om han gned in den, sen ut till mattan i vardagsrummet och upprepade samma procedur. Jättehärligt!!! Näää, inte riktigt.
Hur gick mötet då undrar ni kanske. Jo, eftersom Diamond kom väldigt sent på kvällen så hade jag inte tänkt introducera dem för varandra förrän nästa dag men… när jag skulle smita in i sovrummet så smet han efter och där stod min lilla milda brunett och fräste. Jag hade aldrig hört henne fräsa förr men nu jag förstod att det var han som skulle passa sig väldigt noga och Diamond förstod också det och stannade upp och låtsades nosa på något annat.
Nåväl, dagen efter lät jag dem vara i samma rum under övervakning. Fräs, fräs men nyfikna var de båda två . Diamond var ödmjuk och Onyx tittade intresserat på när jag lekte med Diamond. På tredje dagen, första kvällen oräknad så hoppade Onyx ner i samma sovkorg i klösträdet och sen dess är mitt hem upp och ner, full rulle, ingenting ligger längre där det ska, kattrace flera gånger om dagen men… det är jättekul och de har så mycket glädje av varandra. Diamond är otroligt kelen, nästan mer än Onyx är och han följer mig som en hund eller som en burma kanske.
De första veckorna så
kunde jag inte ha honom i sängen på natten för han bets, kärvänligt förvisso
men det gjorde ont. Då fick han ligga utanför täcket på min arm så nu går det
mycket bättre. Jag vet nu också vad det vill säga att ha kattsand
överallt. Han sprätter så det står
härliga till och det skulle behövas en container för att hålla sanden kvar i
lådan. Typiskt män, skulle jag vilja
säga, men det kanske är fel då mina män inte brukat sprätta sand och Diamond
inte pinkar utanför toan. Förstod ni det där?
Dagarna här i storstan flyter på ganska bra nu. Kissarna leker, slåss, äter och sover. Diamond lyckas med att riva ner saker som hänger på väggarna och han har upptäckt hur man stänger av min LED-tv utan fjärrkontrollen, vilket inte jag hade gjort innan. Kompisen Onyx har försökt att promenera på teven till min stora fasa och när det går allt för vilt till så tar Onyx sin tillflykt högt upp på en garderob och dit vågar inte Diamond ta sig. Han är faktiskt lite feg men det gör inget när man är så snygg.
Diamonds föräldrar är Stjärnviks Graceful Ginger och
Pardofelis Merlin. Han har varit utställd som unge och fått två jättefina
omdömen så jag kanske ställer ut honom även om ögonfärgen kanske inte är den
bästa. Snygg är han som sagt, (min åsikt)min nya lilla älskling och jag är jätteglad
att det gick så lätt och snabbt att acceptera och bli accepterad.
Grethel
