Kattprat och historier

Hur går man vidare?

2019-04-23 20:44 #0 av: mjlee

Nikita har stilla somnat in i mina armar. UL och biopsi visade att hennes lever var full av tumörer, metastaser i blodet och hon hade en stor knut/tumör i tarmen. Veterinären sa att den här sortens cancer är snabb och aggressiv och obotlig.

Jag kommer alltid att vara tacksam för att jag inte släpade ut henne i fredagskvällen för en lång vidrig resa till Uppsala eller Falun och hon tvingades tillbringa sin sista natt i en bur bland andra katter, vilket hon hatat. Istället fick vi en sista natt tillsammans, en liten brun, mjuk varm katt tätt, tätt tryckt mot mig med nosen i min armhåla. En snabb resa till Sundsvall. Inläggning med dropp och smärtstillande. 

Efter beskedet från veterinären på kvällen att det var obotligt fick vi nästan tre timmar på oss att ta farväl. Hon låg i min famn och jag pratade om alla åren vi haft, hur mycket jag älskade henne, kom ihåg allt roligt vi haft, hur vi förde långa konversationer där jag jamade lika bra som henne. Våra diskussioner om vad som är bra för en katt att äta och inte. Hur hon rymde från lägenheten så vi kunde leka tafatt i trapphuset. En liten brun tass som öppnade toadörren så en belåtet spinnande katt kunde rulla ihop sig i min famn och jag fick sitta där jag satt. Hur hon alltid, alltid var med mig och det var vi två mot världen. Hur jag inte kunde föreställa mig livet utan henne. Jag fick gosa mage en sista gång, nospussa, hon orkade kurra lite svagt och svanstippen viftade några gånger. 

När veterinären gav henne sista sprutan som stannade hjärtat ville jag bara skrika nej, nej, nej innan det var för sent. Och sedan var det plötsligt det. Hon fick sin favoritsnuttefilt över sig och han lovade att hon skulle få ha med den sig. 

Jag kommer alltid att undra, skulle jag insisterat på ett andra UL på Bagarmossen när jag kom i höstas och fick diagnosen foderallergi? Hon hade redan blivit UL av min lokalvet och hade perfekta blodvärden då. Hade vi kunnat hindra spridningen från tarm till lever? Första UL visade på inflammation av tarmarna (vilket jag inte fick veta förrän jag var inne med henne igen när hon fortfarande slickade sig på magen). När jag pratade med dem första gången var UL rent och fint och lever/njurvärden perfekta. Lät jag det gå för långt. Hon var som vanligt fram till för några veckor sedan, särskilt efter att tratten åkte av helt. Det var först sista veckan, tio dagarna som hon började matvägra och jag började köpa nya foder. Lät jag henne lida? Veterinären sa att den här sortens cancer går snabbt och är elakartad och mycket aggressiv. Han sa att det enda som möjligtvis skulle kunnat göras om det upptäcktes tidigare var kemoterapi men att det inte skulle vunnit mer än några månader eller veckor och nej, det skulle jag aldrig utsatt Nikita för.

Jag frågade flera gånger men enligt veterinären hade hon inte ont även om hon mådde dåligt. Jag hoppas han har rätt. Men tankarna gnager. Varför tog jag inte in henne direkt hon inte ville äta sitt foder. Men hon var så otroligt kräsen hela sitt liv att jag tog för givet att det var samma sak nu. Kunde andra provtagningar, UL, röntgen upptäckt cancern i tid innan den hann sprida sig. Kunde jag ha gjort något annorlunda. Jag vet inte. Men det kommer alltid att vara med mig. 

Jag går i bitar

Anmäl
2019-04-23 21:53 #1 av: Pyttelite

Så tråkigt att Nikita somnat in - tänk på alla ljusa stunder ni har haft tillsammans när tomheten ger sig tillkänna.

Förstår hur du känner det - önskar att jag kunde lindra! Blomma

Man motionerar inte för att bli yngre utan för att bli äldre.

Anmäl
2019-04-23 23:00 #2 av: Vixxen

Det är alltid lika tungt att ta beslutet. Känner med dig!
Vila i frid Nikita! 🌹😥 :~\

                                                                                               

Anmäl
2019-04-24 07:34 #3 av: Dimocarpus

Jag vill inte ens tänka tanken men den dagen kommer kanske för mina också och förhoppningsvis om väldigt många år framåt!
Jag har en vän som gör porträtter åt mig, hon är super duktig att fånga detaljer. Jag bad om att ha deras face som kattunge och en när de är vuxna som minne för livet.
Kanske något sånt för att minnas de lyckliga stunderna ni haft ihop.

Jag har ju följt lite grannar Nikita historia och precis som Simon, Saga och Sindra. Beklagar sorgen och Nikita, vila i frid!

Anmäl
2019-04-30 06:41 #4 av: Pia-69

Beklagar sorgen.Brustet hjärtaBlommaHjärta

Anmäl
2019-04-30 13:24 #5 av: thowal

Jag beklagar sorgen :(, vet precis hur du känner det vi var tvungen att ta samma beslut för några veckor sen.

Anmäl
2019-05-06 19:31 #6 av: grandma

 Kära  mjlee,

Så ledsen jag blir för din skull. Brustet hjärta Jag vet ju hur tighta ni var och hur mycket ni älskade varandra. Känn ingen skuld. Veterinären har säkert rätt att det var aggressivt. Vill du prata vet du var jag finns. Varma kramar till dig.

Hjärta

Anmäl