Jag har aldrig sett sådana negativa saker om Burman.

Jag tänker mig att dom som beskriver rasen så kanske inte hadde kunskap om rasen och tänkte katt som katt hör många som pratar så och kanske katten blivit aktiverad lämnad hemma själv och sedan kanske katten blivit besvälig men bara en tanke…

Sarah, jag har sett en hel del negativa kommentarer om burman, men framförallt undrar jag varför inte burman är större i Sverige. Visst, just nu är långhåriga mycket mer populära, men raser som britter etc är mycket större. Jag undrar varför när burman är så perfekt i både psyke och kroppstyp.

Jag är bekant med en kvinna som födde upp burmor på 70-talet. Enligt henne hade burman då ett helt annat temperament än den har i dag. Argsinta och inte alls så mysiga som de är idag och de lär ha smällt en del på utställningar. Eftersom det var svårare då att importera katter så kan jag tänka mig att det blev mer inavel. Detta är bara mina spekulationer men kanske inte helt åt fanders tänk ändå. Tyvärr kan man ju fortfarande idag se att det förekommer rena kusinparningar vilket inte på något sätt bidrar till att föra burmakatten framåt. Varför kan man då fråga sig när det finns andra alternativ? Sen är det nog så att långhårsraserna är mer populära hos gemene man och Sverige är ett litet land. Burmans livligt kanske inte heller passar alla. Många gillar ju soffpotatisar som de bara behöver gosa med. Tja det var lite vad jag tror

Jag har själv funderat på den frågan! När jag sökte katt för ett år sedan kände jag bara till de "mest kända" kattraserna, som siames, brittiskt korthår och så de pälsade perser, Norsk skogkatt, ragdoll och maincoon. Frågade mig varför burman inte var mer känd, en sällskaplig och lättskött katt som ser ut som en katt ska (dvs inte extremtypad)? Men när jag läst lite här och där på olika forum, har jag märkt att många efterfrågar lugna katter. Det är positivt att vara sällskaplig och lättskött, men de flesta vill ha en stillsam katt som inte "stör" eller är påträngande. 

Tittade på SVERAKs rasguide och jämförde antal registreringar på olika raser och såg till min förvåning att siames, orientaliskt korthår och burma är ungefär lika vanliga, med omkring 200 katter registrerade under 2014. Abessinier, en annan social och livlig ras ligger på omkring 100. Cornish rex katterna, mycket livliga och i mina ögon lite mer extremtypade är c:a 300, och devon rex, med ännu mer speciellt utseende men som anses vara lite lugnare än cornish, är ännu fler, över 450 st. Toppar listan över korthåriga raskatter gör dock de stillsamma katterna av rasen brittiskt korthår med ungefär 600 registrerade. Korat däremot, som härstammar från samma katt som burma och siames, räknas i ental här i Sverige. Och europén, den inhemska vikingakatten med lagom temperament och som ser ut som en snygg huskatt, är också väldigt liten till antalet, bara omkring 30 registrerade.

http://www.sverak.se/kattraser/rasguide/

Jag har också hört om att aveln av burma på 70-talet tog dålig hänsyn till temperamentet och att det förekom nervösa eller ilskna katter i avel, och det skulle kunna förklara att burman är relativt liten. Även att den kanske klumpas ihop med siames som anses ha mer speciellt utseende med tydlig mask och blå ögon? 

I min enkla jämförelse med de raser som jag tycker liknar burma i aktivitetsnivå och sociala behov, är inte burman så ovanlig eller liten i antalet. Kan det vara så att många föredrar lugna katter där det tydligt syns att de är raskatter (alltså gärna lite extremtypade)?

Personligen skulle jag gärna se att burman blev mer uppmärksammad så att fler får upp ögonen för hur underbara dessa katter faktiskt är, det är ju en anledning till att jag postar många inlägg om min vardag med Simon och Saga, och att jag även gärna svarar dem som funderar på vilken kattras de bör köpa. Jag rekommenderar inte burma om de i första hand efterfrågar en lugn katt, däremot om de vill ha en social och sällskaplig katt, en nyfiken och aktiv katt, eller en katt som inte fäller så mycket päls! Och så rekommenderar jag alltid att man skaffar två, så de har sällskap av varandra. 👍

Vore roligt att höra fler tankar om burmans popularitet! Är det fler som tycker det vore bra om burman var mer känd, och då såklart för de egenskaper katterna har idag?😃

Skrev i telefonen och ser hur osammanhängande det blev.  Vet inte om det gick fram men jag tror det till största delen beror på att långhårsraserna helt enkelt är mer populära. Britterna är så gulliga med sitt fluff och sina runda ögon så därför gillar folk dem och många frågar ju faktiskt efter lugna katter . Burman är  inte den enda korthårsras som är liten i antalet. De korthåriga har inte vunnit svenskarnas hjärta riktigt. Därför gäller det att man talar sig varm för sin ras inför andra. Dock är jag glad åt att den inte är lika stor som de långhåriga då det ofta medför inavel och BYB. Det blir pengarna som styr när giriga ser hur populära en del raser blir

Måste bara tillägga att för mig personligen är det mycket positivt att burman inte är extremtypad, det var en starkt bidragande orsak till att jag bestämde mig för att köpa just burmakatter! 😃

#6 ja, det är nog så att långhåriga, lugna katter med stora ögon och gulligt uttryck föredras. Och visst är det viktigt att berätta om burman så de blir mer kända! 😊

Som uppfödare vill jag gärna rekommendera Burma när det passar men precis som burmamys och grandma skriver så efterfrågas ofta en "lugn" katt. Och mycket kan man säga om Burman men lugn är den inte. Att äga en Burma kräver lite mer engagemang än gemene huskatt och folk som vill ha katt vill ofta det för att de inte orkar ha hund

Mycket klokt är sagt här, och ja, lugn soffpotatis kan man kanske inte direkt kalla burman 😉men som andra redan sagt, jag älskar burmans humör och livlighet och att den inte blivit extremtypad, jag tror jag skrev här tidigare och jämförde Wong Ma och min Nikita och nog sjutton kan man se att de är släkt vilket jag tycker är fantastiskt. Men jag blir bara lite ledsen att inte fler har fått upp ögonen för den underbara  katt som burman är.

Håller med dig fullständigt mjlee!😃

Jag talar mig i alla fall varm för burman när jag är på utställning och är noga med att tala om att jag inte är uppfödare.  Jag menar, vilken uppfödare vill inte sälja in sin egen ras. Det funkar rätt bra att stå där och berätta min historia om burmakatten. 😃