Mimmi & Maja

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Vill berätta om mina första blandraskatter (huskatt + burma) Maja & Mimmi. Det är de som är orsaken till mitt val, att vilja ha burmakatterna som jag har idag. Maja och Mimmi hade allt jag gillade hos en katt, stark personlighet, nyfikna, intelligenta, bra hjälpredor, sociala……..
Tyvärr fick vi inte ha Maja så länge hos oss, då hon fick cancer när hon var 8½ år, men Mimmi fick vi pyssla om tills hon blev 17 år :)

Jag fick ofta höra att pälsfärgen var väldigt brokig/annorlunda och att de hade stora öron, liten kort och platt näsa :) Men i mina ögon var de helt underbara. Därför var det inte så svårt när jag skulle köpa min första burma. Det skulle så klart vara en blåpadda :) I skåne fanns inga paddor, men till sist hittade jag S*FritzTheCat´s Cleopatra i Tumba :) En bit att köra men väl värd det.

Cleo har nu bott hos oss i lite mer än 3 år och fått 2 kullar. Från hennes första kull sparade vi Aliza "Hilda" och hon ska i bästa fall snart få sin första kull :) spännande.

Så jag vill hedra Maja & Mimmi som i grund och botten är orsaken till allt det här.

Hur kan det vara att ni andra valde just en burma?

//Susanne

Susanne_B

2012-10-12 09:46

Glömde bifoga bilden på Maja & Mimmi :)

grandma

2012-10-12 15:05

Jag bestämde mig för att skaffa katt för ca 2 år sedan. Växte upp med katter som liten, skaffade mig en egen hund(schäfer) som tonåring. Jag hade egentligen tänkt ta katt från något katthem men efter ett besök hos en väninna som var kattvakt till en brun burma vid namn "Skräcken" så var jag fast och för evigt kär i burmakatten. Jag gick omkring väldigt länge och funderade, läste på kattsidor, iFokus : ), tittade på ungar och omplaceringar. Ska jag? Ska jag inte?

Så en dag hittade jag, en som det visade sig, gammal omplaceringsannons som Ilga hade inlagd men hon omdirigerade mig då till Stjärnviks och på så sätt fick jag hem Nikita till mig. Av olika anledningar kunde jag inte ha Nikita kvar utan det blev en omplacering till för henne och därmed fick jag istället Onyx, eller Stjärnviks Oriente Onyx som är hennes fullständiga namn.

Denna ljuvliga lilla oerhört pratsamma, (hon jamar inte, hon PRATAR) är nu min ögonsten och alla som träffar henne blir också hjälplöst förälskade och jag är såå stolt. Onyx är fyra år om drygt en vecka men man kan tro hon är en kattunge. Så snart jag kan kommer jag att skaffa en kompis till henne för hon kan inte vara ensam så mycket, vilket hon inte behövt ännu. Kanske det blir en blå kompis då.

" Att alltid vara en liten smula barn, det är att vara verkligt vuxen. "

// Nalle Puh//