Knipt käke skulle jag tolka som en katt med smal käke/nos, en burma ska ha en bred och fyllig underkäke både från sidan och framifrån. Nosen ska vara kort och trubbig i ett trekantigt ansikte utan skarp markering mellan nosen och kinderna

Jag tror alla raser påverkas av mode, och vad som går bra på utställning.

Uppfödare vill gärna föda upp katte som anses vara vackra representanter av sin ras, och där påverkar självklart domarnas bedömningar vad man satsar på att få fram

Ett skräckexempel på hur saker och ting kan gå fel finns ju inom hundvärlden inom flera raser
Tex har min egen råkat väldigt illa ut http://www.asuperiorgsd.com/p2p.html?seenIEPage=1

Hittade lite bilder på burmor som har vad jag skulle "knipt käke", det finns säkert andra sätt att tolka samma kommentar
Och sen är det alltid svårt att veta exakt vad en domare menar om man inte själv sett katten i fråga

http://www.catsofaustralia.com/images/burmese-cat-corrine.jpg

http://t0.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcRVfAgtES1iX0UiFeqzBNOjREkyiImDrLc6ESXdGylpvKqn1zMqc8Nn24oo
(inte helt säker på att detta är en burma…)

Länk till bilder på gamla burmor. Klicka på katternas namn i texten så kan du se hur de såg ut.

http://www.burmesecatclub.com/history.htm

Burmorna har blivit kortare och mindre flata i själva skalltaket. De har blivit kortare och bredare i ansiktet. Nosarna är kortare. Här tycker jag att burmorna möter upp till standarden bättre nu mot för hur det var förr.

Kroppsformen kunde vara allt från högbent och slank med ibland lång kroppsform till kortbent och satt, kortkroppad och muskulös, vad vi brukade kalla amerikansk typ. Numera drar katterna åt den amerikanska typen i kroppen. Jag tycker att burmorna har bättre och jämnare typ i sina kroppar nu. Den är oftast väldigt bra.

Den fantastiska ögonformen som de allra, allra flesta burmor hade när jag började ställa ut är inte lika självklar nu längre. Många burmor växlar mellan att hålla sina ögon runda och att ha burmalook, dvs sned överdel på ögat. En del katter har mer eller mindre runda ögon, så burmalooken verkar vara på väg bort, eller? Det finns dock många fler burmor med gula ögon nu jämför med förr.

Temperamentet är absolut bättre. Jag ser aldrig en ilsken burma på en utställning nu. Förr verkade färgen spela en stor roll när det gällde burmans temperament. Bruna burmor ansågs vara de som hade det värsta humöret. Blekta färger som blått och lila verkade ge ett blekare temperament.

#1 Jag tror jag börjar se skillnaden, det är ungefär som att de sugit in kinderna, eller hur?

Schäfern är ju verkligen ett exempel på hur de förstört en hund. Jag hade en tik på 70-talet. Hon hade väldigt fina anor men själv hade hon gått bort i en utställning. Hon var för hög,och inte så låga bakben, även om de inte var såå sönderavlade ännu.  Hon var jättefin. //

#3 Jag tror att jag mötte en ilsken burma på den tiden men jag trodde det var en siames. När jag skulle omplacera Nikita hade ägaren till djuraffären frågat sin vuxna son om han ville ta henne men han hade men för livet efter de hemska burmor han växte upp med. Framför allt var de väl ilskna på utställningar. Han borde verkligen få träffa en burma idag. Uppenbarligen har i alla fall det dåliga humöret avlats bort. Känner du till något om det? //

Jag tycker sånt här är jätteintressant och kul att ni hittat bilder på gamla burmor.

När det gäller temperamentet skulle jag tro att uppfödarna har valt att inte avla på de katter som hade häftigt humör eller var alltför nerviga. Importerna som gjordes hade väl också bra temperament vilket gjorde sitt till att sprida ett jämnare humör.

Jag skulle vilja dela in det s.k dåliga temperamentet i två grupper. Den ena gruppen bestod av katter som inte var rädda för någonting. De kunde bli riktigt aggressiva på utställningar. I den gruppen fanns det katter som var väldigt beräknande. De väntade på ett tillfälle då assistenten eller domaren inte var på sin vakt och då högg katten. Ibland mot ansikte och hals. Just den typen av katt tappade aldrig fattningen och den höll sina ögon på dig utan att rygga eller visa skräck.

Den andra gruppen bestod av katter som helt enkelt var rädda. De kunde helt tappa fattningen och riva och bita vilt omkring sig i sina försök att komma bort från den skrämmande situationen. Vi hade också surkarten. De såg sura ut och hade litet fräsningar och prat för sig men det hände aldrig något mer. Det kan nog ha varit de som skrämde domarna och assistenterna mest. Farligast var katterna med det pyrande temperamentet som var intelligenta nog att hålla det i schack tills tillfället kom då de kunde få ge igen för att de blivit tagna till utställningen mot sin vilja.

Nu låter det ut som om burman var en förskräcklig ras men så var det inte alls. Många katter som inte höll temperamentsmässigt för utställningar var hur snälla som helst hemma. Det var faktiskt inte heller så många katter som hade "dåligt" temperament. Men det är klart att de märktes ju mest. Burman var nog en litet fräsig ras men nu hör man inte mycket från dem men å andra sidan så gör man inte det från några andra raser heller och så var det inte förr. Jag tycker att katterna överlag har blivit lugnare på utställningarna. Kanske beror det här på att ägarna själva ska visa fram sina katter. Förr fick man ju inte det. Då måste katten överlämnas till en assistent. Ska man visa själv vill man inte stå där med en aggressiv eller skräckslagen katt.

Angående temperamentet kan jag nog också tänka mig att utställare inte åker med katter som inte klarar utställningar? Ofta är ju assistenterna andra kattutställare som ställer upp och jobbar för att vi andra ska kunna få åka på utställning. Och även en del av burmautställarna är assistenter när egna klubben arrangerar Jag upplever burmorna som en pratig ras med mycket åsikter, de kan både fräsa och morra men utan att mena så mycket med det Domare och assistenter verkar även ha förstått att det är mycket snack och lite hockey som man brukar säga Jag hoppas också att vi uppfödare är noga med temperamentet när vi väljer våra avelsdjur. En Burma ska ju vara som en Burma, inte rädd eller aggressiv utan modig nyfiken och social Jag har valt bort avelsdjur pga temperament, även importerade katter blir inte alltid som man tänkt sig och då måste man dra i bromsen